Lidakyrkan har inte låtit sig tystas fastän vi inte ses som vanligt.
Det är måndag kväll och det skymmer lite, så lite lagom det kan göra så här i slutet av juni och i början på kommande ledighet.
Kyrkan har haft några besökare idag och tillsammans har de fått del av den bön och omsorg vi står för. Psalmer och sånger har givit av sina ord och melodier.
Brasset spelar för fullt och det låter härligt.
Det händer något i mötet med andra även om vi får hålla avstånd med hänsyn till rådande världssituation. Ordet har talat. Kristus själv finns här.
Jag står i kyrkan en stund vid ljusbäraren. Någon böjer knä. Kyrksalen ljuder av sång och brassmusiken hittar sitt komp till orden fastän det borde vara omöjligt. Två olika rum men under samma tak.
Jag tittar och läser orden som någon har slagit upp på nattvardsbordet.
Det är psalm 139. Någon har valt just de sidorna. Kanske det blev så, kanske var det någon som städade kyrkan sist eller någon som letade något helt annat.
Jag önskar er alla en fin tid nu när allt grönskar. Vi får tänka på varandra och be. Det är ett sätt att vara kyrka.
Psalm 139
1 För körledaren. Av David, en psalm.
Herre, du rannsakar mig och känner mig.
2 Om jag står eller sitter vet du det,
fast du är långt borta vet du vad jag tänker.
3 Om jag går eller ligger ser du det,
du är förtrogen med allt jag gör.
4 Innan ordet är på min tunga
vet du, Herre, allt jag vill säga.
5 Du omger mig på alla sidor,
jag är helt i din hand.
6 Den kunskapen är för djup för mig,
den övergår mitt förstånd.
7 Var skulle jag komma undan din närhet?
Vart skulle jag fly för din blick?
8 Stiger jag upp till himlen, finns du där,
lägger jag mig i dödsriket, är du också där.
9 Tog jag morgonrodnadens vingar,
gick jag till vila ytterst i havet,
10 skulle du nå mig även där
och gripa mig med din hand.
11 Om jag säger: Mörker må täcka mig,
ljuset omkring mig bli natt,
12 så är inte mörkret mörkt för dig,
natten är ljus som dagen,
själva mörkret är ljus.
13 Du skapade mina inälvor,
du vävde mig i moderlivet.
14 Jag tackar dig för dina mäktiga under,
förunderligt är allt du gör.
Du kände mig alltigenom,
15 min kropp var inte förborgad för dig,
när jag formades i det fördolda,
när jag flätades samman i jordens djup.
16 Du såg mig innan jag föddes,
i din bok var de redan skrivna,
de dagar som hade formats
innan någon av dem hade grytt.
17 Dina tankar, o Gud, är för höga för mig,
väldig är deras mångfald.
18 Vill jag räkna dem är de flera än sandkornen,
når jag till slutet är jag ännu hos dig.
Gud välsigne Er alla!
Pastor Hellen Tolf Dahl